brasilbrasil

Jag ber om ursakt for mitt daliga uppdaterande av bloggen men nar man maste sitta i ett frysrum for att anvanda internet sa fryser hjarnan fast. Iallafall sa har jag nu lamnat Olinda och frysrumsinternet och ar tillbaka i Salvador efter en minst sagt omtumlande manad. Att resa ensam ar helt okej nar man vill bo tillsammans med dumma amerikaner och andra blasta backbackare. Men nar man forsoker unvika att bli ranad, aka vilse eller bli utstirrad sa ar det battre att hanga med lokalbefolkningen. Det ar bara det att i Olinda ar det svart att hitta nagon befolkning overhuvudtaget. Man kan ga pa gatan i 20 minuter utan att traffa nagon att prata med. Dessutom ar alla som vill prata med en man i 35 ars aldern som trottnat pa sina flickvanner. Vill man hitta en fest ar det i princip omojligt eftersom hela staden fortfarande ar trott efter karnevalen, sa jag har i princip sett alla filmer i min ipod nu. Sa efter tre veckors boende ensam bestamde jag mig for att det var dags att lamna Olinda.

Flygresan tillbaka var ett aventyr ma jag saga. Nar jag ska checka in mina vaskor ligger det en man pa golvet och tva sjukvardare star pa kna brevid honom och forsoker hjalpa till. Det ar bara det att mannen skriker att han maste med flyget och att han inte kan stanna bara pa grund av att han mar lite daligt. Dessutom star det en ring runt honom och stirrar. Nar jag checkar in min vaska vager den 25 kilo, plus berimbaun som jag har kopt inlindad i tre blota handdukar. Sedan beger jag mig till gaten, men pa vagen dit ser jag massa folk i fotbollstrojor som sjunger kampsanger till ljudet av en trumma, som pa en fotbollsmatch. Nar jag val kommer in till gaten sa sitter hela det hyllade fotbollslaget dar och runtomkring sa fotar folk, i smyg och oppet. Jag kom iallafall fram till Salvador efter alla handelser och fick skjuts av Thiago, genom sporegn och vattenpolar i storlek sjo, hem till hans lagenhet dar jag nu bor med honom och en knapp israelisk tjej som gor mig galen.

I forrgar berattade Thiago att han traffat nagon som ville traffa mig och att vi skulle mota personen i fraga pa kvallen. Jag antog att det var nagon av hans vanner som jag brukade hanga med innan. Men nar vi kommer till restaurangen dar vi skulle motas sa ser jag inte en enda kille. Daremot ser jag en kille som ser svensk ut och hans flickvan, som visar sig vara min klasskompis Karin fran portugisiska klassen. Ar varlden liten eller liten? Hon kanner Thiago sen fyra ar tillbaka och reser nu nagra veckor i Brasilien. Snacka om overraskning.

Har fortfarande inte tranat capoeira i Salvador men pa lordag ska jag ga pa roda hos Mestre Valmir, dar jag ocksa vill borja trana. Sen har jag borjat spela trummor och ska dansa samba fran och med nasta vecka.