brasilbrasil

Jag har pratat med min rumskamrat och hon har slutat sno var mat, men a andra sidan kommer det inte spela nagon roll langre eftersom jag flyttar ut idag. Har spenderat den senaste veckan med att braka med Thiago och fortfarande har vi inte kommit fram till nagon losning. Sa nu flyttar in hos nagra norska kompisar i Ondina i nagon vecka for att se om saker och ting kan bli lite battre. Visseligen vill jag inte bo i Ondina som ar langt ifran allt men jag har ingen annanstans att bo sa det far bli som det blir.

Min forsta vecka som boende i Salvador har passerat hyfsat smartfritt. Om man raknar bort magsjukan som jag dragit pa mig efter att var snala, trakiga och egoistiska rumskamrat hallt kranvatten i vattenbehallaren i kylskapet eftersom hon ar for lat for att halla upp ur vattentanken. Dessutom har vi under 3 dagar, tre personer anvant fyra toarullar. Maten jag och Thiago koper tar hon for givet att hon ocksa kan ata, hon har aven mage att fraga om vi atit upp allt brod. Nar jag da fragar om det var hennes svarar hon "nej det ar Thiago som koper brod". Ja han koper brod, till sig! Hon har ocksa for vana att ata fran folks tallrikar pa restauranger och roffa at sig sa mycket hon bara kan. Hon har inte heller erjudit sig att hjalpa till med hushallsinkopen utan forvantar sig att allt ska finnas hemma. Hade jag varit mig sjalv hade jag brakat med henne pa ett sant dar harligt drygt satt som bara stockholmare kan, men jag kan liksom inte gora det har sa istallet har jag bara slutat ge henne uppmarksamhet, slutat bjuda pa middag och borjat forvara toapappret i vart rum. Helt otroligt att manniskan inte skams. 

Forlat men var tvungen att avreagera mig.

Jag ber om ursakt for mitt daliga uppdaterande av bloggen men nar man maste sitta i ett frysrum for att anvanda internet sa fryser hjarnan fast. Iallafall sa har jag nu lamnat Olinda och frysrumsinternet och ar tillbaka i Salvador efter en minst sagt omtumlande manad. Att resa ensam ar helt okej nar man vill bo tillsammans med dumma amerikaner och andra blasta backbackare. Men nar man forsoker unvika att bli ranad, aka vilse eller bli utstirrad sa ar det battre att hanga med lokalbefolkningen. Det ar bara det att i Olinda ar det svart att hitta nagon befolkning overhuvudtaget. Man kan ga pa gatan i 20 minuter utan att traffa nagon att prata med. Dessutom ar alla som vill prata med en man i 35 ars aldern som trottnat pa sina flickvanner. Vill man hitta en fest ar det i princip omojligt eftersom hela staden fortfarande ar trott efter karnevalen, sa jag har i princip sett alla filmer i min ipod nu. Sa efter tre veckors boende ensam bestamde jag mig for att det var dags att lamna Olinda.

Flygresan tillbaka var ett aventyr ma jag saga. Nar jag ska checka in mina vaskor ligger det en man pa golvet och tva sjukvardare star pa kna brevid honom och forsoker hjalpa till. Det ar bara det att mannen skriker att han maste med flyget och att han inte kan stanna bara pa grund av att han mar lite daligt. Dessutom star det en ring runt honom och stirrar. Nar jag checkar in min vaska vager den 25 kilo, plus berimbaun som jag har kopt inlindad i tre blota handdukar. Sedan beger jag mig till gaten, men pa vagen dit ser jag massa folk i fotbollstrojor som sjunger kampsanger till ljudet av en trumma, som pa en fotbollsmatch. Nar jag val kommer in till gaten sa sitter hela det hyllade fotbollslaget dar och runtomkring sa fotar folk, i smyg och oppet. Jag kom iallafall fram till Salvador efter alla handelser och fick skjuts av Thiago, genom sporegn och vattenpolar i storlek sjo, hem till hans lagenhet dar jag nu bor med honom och en knapp israelisk tjej som gor mig galen.

I forrgar berattade Thiago att han traffat nagon som ville traffa mig och att vi skulle mota personen i fraga pa kvallen. Jag antog att det var nagon av hans vanner som jag brukade hanga med innan. Men nar vi kommer till restaurangen dar vi skulle motas sa ser jag inte en enda kille. Daremot ser jag en kille som ser svensk ut och hans flickvan, som visar sig vara min klasskompis Karin fran portugisiska klassen. Ar varlden liten eller liten? Hon kanner Thiago sen fyra ar tillbaka och reser nu nagra veckor i Brasilien. Snacka om overraskning.

Har fortfarande inte tranat capoeira i Salvador men pa lordag ska jag ga pa roda hos Mestre Valmir, dar jag ocksa vill borja trana. Sen har jag borjat spela trummor och ska dansa samba fran och med nasta vecka.

Igar akte jag in till Recife med nagra komisar fran hostelet och traningen for att ga till Terça negra, en fest som ar varje tisdag. Det var ganska tomt pa folk och forklaringen var att folk fortfarande ar trotta efter karnevalen, snacka om att de tar ut sig en vecka om aret. Vi stod och kollade pa banden som spelade iallafall. Ett reggae band och en sambagrupp. Och sa fanns det Capoeira och breakdancing att kolla pa. Plotsligt kanner jag en knack pa axeln och nagon som sager hejsan pa svenska, jag vander mig om och dar star Bateria, en kille fran capoeiran i Sverige. Snacka om att jag blev chockad. Nu ar vi tre stycken fran gruppen har. Bateria som kommer harifran lovade att han skulle visa mig runt iallafall och visa alla sevardheter i staden. Varlden ar sa liten...

Jag lever, jag mar bra och jag har slutat prata engelska sa ni kan sluta oroa er dar hemma!
Finns inget internet pa hostelet och jag har varit aldeles for upptagen for att leta upp ett internet café.

Ar i Olinda nu, kom hit i tisdags och kande mig ensam efter en flygresa som mer liknade en klassresa for vuxna. Alla skrek, pratade, drack och hela flyget verkade kanna varandra utom jag. Dessutom kandes flygplanet som en samre version av ryanairs flyg men jag overlevde och tog en taxi till Olinda. Val framme sa gav jag mig ut i stan pa upptacktsfard, och vad hittade jag? En sjukt vacker stad, med gamla hus och mysiga gator. Men nagot var fel, jo just det, det fanns inga manniskor. Jag vandrade runt och undrade vad som hade hant, kanske en atombomb? Tillslut hittade jag en guide som visade mig hela staden och berattade om historia och allt mojligt och sa fick jag forklaringen till var manniskorna var. For det forsta sa bor det typ fyra personer i hus med 25 sovrum och sen jobbar alla i Recife. Snacka om att folk ar rika har. Fick iallafall se staden, aven om den var tom och sa fick jag se vilda apor som klattrade pa elledningarna. Resten av dagen spenderade jag med nagra tjejer fran Sao Paolo. Det bor nastan bara folk fran SP pa hostelet sa jag har lagt till ett fult litet Sao Paolo uttal pa mina r, latar nastan amerikanskt. Typ Porrrta, cerrrrrto. Usch! Maste aka tillbaka till Salvador och trana bort dem.
Har ocksa hunnit med att bli bortrovad av en 17arig guide som skulle visa mig vagen till Mestre Sapos traning. Efter ca 15 minuter av vandrande i staden forklarar han for mig att han inte vet var den ligger, men vill du ga ut med mig i kvall? Nej sager jag och fragar om nagon annan kan hjalpa mig. Ja sager han, men dom ar inte har ikvall. Men kanske vi kan dricka lite och sen foralska oss? Jaha har du pojkvann i Bahia, men han ar nog med nagon annan nu sa det ar lugnt. Och du behover ju inte saga nagot till honom. Jag vill inte sager jag och tittar pa hans naglar som ar langra an mina (som ar laaaaanga). Men bara lite, om vi dricker forst sa kommer du vilja sen. Nej sager jag och rymmer darifran. Val tillbaka pa hostelet berattar jag historien for killen i Receptionen som tjuter av skratt. Sa det blev ingen traning for mig utan jag snackade portuguisiska vid poolen hela kvallen istallet.
Nasta dag aker jag till academia med bil och pratar med mestre som ocksa medelar att Cabileira fran gruppen i Sverige bor har och jag bestammer att jag ska komma till traningen pa morgonen efter. Men GPSen i bilen bestammer sig for att lura oss till en gata dar man inte kan kora med bil och jag anlander till traningen 30 minuter forsenad. Men roda pa sondag ska jag nog lyckas med. Sen spenderade jag resten av dagen med Cabileira och en galen kille fran Sao Paolo, han ar som en dvarg pa ecstasy.
Det var ocksa Olindas fodelsedag sa det var en mini karneval pa gatan och antligen var det folk pa gatorna. Jag dansade samba och fick berom av en kille fran Rio och sen dansade jag forró och gjorde grymma trick med hopp och snurrar och grejer. Borjar komma in i den brasilianska rytmen nu.
Nu ska jag tillbaka till hostelet och forsoka laga feijão som vi kopte igar, finns dock ingen tryckkastrull som man behover sa vi far improvisera.

Mammas sista dag blev vi medbjudna till maknaden av Thiago, min nya rumskamrat. Dar saldes allt fran gronsaker till piratkopierade filmer till hons och getter for offring. Tyckte sjukt synd om getterna som var inklamda i sma utrymmen tills nagon utovare av Candomble kom och kopte dom och korde ivag dom och anvande dom som offer i nagon ritual. Sen at vi pa en grillrestaurang mitt i marknaden, sjukt gott kott, feijão, ris och salad for nastan inga pengar alls. Sen fortsatte turen och Thiago korde oss till Ribeira dar vi at glass, akte bat och hade det mysigt. En bra dag helt enkelt.

Pa torsdagen korde vi mamma till flygplatsen och sen flyttade jag hem till Thiago. Han har en jatte fin lagenhet i Santo Antônio, cirka fem minuter ifran dar jag tranar och fem minuter fran Pelô. Sa nu lever jag lyxliv fram tills pa tisdag da jag aker till Recife. Behover inte betala nagot for boendet och jag har privatchaffor varje kvall. Dock holl vi pa att aka fast for polisen igar, da de har alkotester varje fredagskvall. Men vi kom fram till att jag ska kora i framtiden sa ar chafforen alltid nykter. 

Har hunnit med tva traningar till, en med en Contra Mestre som var sjukt bra. Dock sa hade alla som var med pa tranigen dalig energi och ville/kunde inte gora rorelserna och Contra Mestre sa att han tyckte att det var synd att inte de som tranat langst kunde rorelserna sa de kunde visa for de nya (jag) och sen fick jag visa for dom istallet. Efter traningen blev jag medbjuden, i mina traningsklader, till en bar med Mestre Boca Rica och en annan tjej fran traningen. Jag satt dar och pratade om John of God och Capoeira ett bra tag och hade det trevligt men sen insag jag att det kanske var lage att duscha. Sa jag gick hem bara for att inse att vi inte hade nagot vatten i duschen sa jag fick duscha med hink, men man ar ju van efter Hultsfred.
Pa traningen igar var det bara jag, men det var en sjukt bra traning och jag larde mig massa smarta knep.

Igar lagade jag mat till Thiago och hans jobbarkompisar och dom blev helt till sig, sarskillt Thiagos bror som sa att jag var redo att gifta mig. Man sager sa nar folk kan laga mat har, men tar det som att han tycker att jag ar valkommen till familjen, haha. Sen fick jag frukost pa sangen imorse nar jag inte hade lyckats ta mig upp vid halv tolv. Skulle egentligen ga till en Roda vid 9 men jag vaknade forsent.

Vi ar tillbaka i Salvador lyckligtvis oskadda efter en handelserik vecka pa ett stalle dar det ar meningen att ingenting ska handa. Sista dagen i Abadiania sa tog vi ett sista bad nere vid vattenfallet innan vi blev tvungna att rusa upp och satta oss i ett lusthus i narheten, det vrakte namligen ner och eftersom jag frysit i en vecka ville jag inte bli blot. Forsta dagen var det runt 38 grader och sedan regnade det i princip varje gang vi var utan paraply ikladda vita klader. Hursomhelst sa satt vi dar under taket i runt en och en halv timma och vantade pa att regnet skulle sluta sa vi kunde ga tillbaka till civilisationen. Nar det antligen slutade regna sa vande jag mig om for att plocka ihop mina saker och tappar andan. Circa tva meter ifran oss ser jag en orm, runt en meter lang och lika tjock som mina vader. Den hade sick-sack monster over ryggen och en skallra pa svansen. Vi gissade att det antagligen var en farlig orm eftersom antalet ofarliga ormar i Brasilien ar runt noll sa vi var sa tysta vi kunde och fotade ormen utan blixt och med ogonen fast fasta pa hur den rorde sig. Efter nagra minuter kunde vi ta oss darifran och vi begav oss upp till sakerheten. Val tillbaka pa pousadan visade vi bilderna for agaren och han blev eld och lagor, vi hade sett Brasiliens farligaste orm. Ett bett dodar efter bara nagra minuter och dar hade vi statt och fotat. Men vad skulle vi annars ha gjort? Vi lever iallafall och vi har en riktigt bra historia att beratta.

Tillbaka i Salvador och tillbaka i varmen, 33+ idag. Vi bestamde oss for att aka till stranden en sista gang innan mamma aker hem och vi tog baten till Itaparica som ligger 40 minuter fran stan. Sedan tog vi en minibuss till paradiset pa jorden. Stallet hette Cacha Pregas och lag langst ut pa on. Resan gick genom massa sma byar, forbi mangroovetrask och akermarker med betande djur. Sedan kom vi fram och vattnet var som ett badkar fast svalkande. Strommen i vattnet var sa stark att oborna fragade oss om vi verkligen kunde simma innan vi gick i. Sen testade jag att flyta och flot 10 meter pa 20 sekunder, kandes ungefar som ett aventyrsbad. Sen gick vi pa en promenad langs stranden och vi raknade antalet doda krabbor till runt 15 pa nagra minuter. Antagligen sa dor de for att vattnet ar sa varmt att de kokas. Pa vissa stallen var sanden svalare an vattnet.
Efter att ha trottnat pa att bada satte vi oss pa en restaurang dar vi ocksa fick lana en brunn for att skolja av oss. Det var bara det att vi aldrig anvant en brunn med hink och snore forrut och hela restaurangen tjot av skratt at de tva turisterna som forsokte hamta vatten. Tillslut fick vi hjalp av en infoding och vi kunde ga darifran rena men skamsna.

Nu har jag last klart min forsta bok pa portuguisiska. Visserligen en amerikansk bok som var oversatt, men anda. Forstod nastan allt sa det kanns bra. Men a andra sidan var det ju en ungdomsbok (gossip girl) sa det var mest skitsnack i boken, sant som jag kan med andra ord.

Igar nar vi skulle ga till Casan sa regnade det nagot helt otroligt. Det var floder pa gatan och vi var tvungna att vada i vattnet som gick upp till vaderna. Har ocksa varit och badat i ett heligt vattenfall, helt otroligt. Man tappar andan nar man kliver i. Sen ar det otroligt vackert ocksa med odlor, fjarilar och vackra blommor. Har kastats in lite i hela den spirituella varlden har och igar mediterade vi i 4 timmar med stangda ogon. For mig blev det mest massa tankar och inte sa mycket meditation, men anda. Sen fick vi traffa João de Deus som ar ett medium och han (och alla andra volontarer) blev helt fascinerad av att jag kom fran Sverige och pratade portugisiska. Sen berattade jag att jag tranade Capoeira och da berattade Medium João att han hade en kompis i Espirito Santo som ar mestre och att jag borde aka dit och bo och trana med dom och dessutom skulle allting vara gratis. Ska kolla upp det nar jag kommer hem fran Recife och Olinda dit jag har tankt aka pa torsdag.

Ar i en liten by utanfor Brasilia, huvudstaden i Brasilia, dar alla kommit hit for att fa healing och bli friska. Hela byn ar uppbyggd runt omradet for healingen. Har legat pa kristalbaddar och suttit och mediterat/filosoferat i tva dagar nu och det kanns faktikst som om att min tinitus kan bli botad.  Igar sa lag jag pa kristalbadden och tankte att musiken var for hog sa jag holl for oronen i nagra minuter. Nar jag sen tog bort handerna fran oronen markte jag att jag inte ens hade flyttat mina hander, sjukt skumt!  Sen pa kvallen horde jag knappt tjutet jag brukar ha i oronen. Idag sa fick vi traffa John of God som ar mediumet pa stallet och han skrev ut ortmedicin som jag ska ata i ca 2 manader. Medan man ater medicinen far man inte ata flaskkott, peppar eller dricka alkohol och man kan inte avbryta behandlingen, far se hur detta gar. Blir inte riktigt den resan till Brasilien som jag hade tankt mig, men det ar latt vart det om jag blir botad!