brasilbrasil

Jag har pratat med min rumskamrat och hon har slutat sno var mat, men a andra sidan kommer det inte spela nagon roll langre eftersom jag flyttar ut idag. Har spenderat den senaste veckan med att braka med Thiago och fortfarande har vi inte kommit fram till nagon losning. Sa nu flyttar in hos nagra norska kompisar i Ondina i nagon vecka for att se om saker och ting kan bli lite battre. Visseligen vill jag inte bo i Ondina som ar langt ifran allt men jag har ingen annanstans att bo sa det far bli som det blir.

Min forsta vecka som boende i Salvador har passerat hyfsat smartfritt. Om man raknar bort magsjukan som jag dragit pa mig efter att var snala, trakiga och egoistiska rumskamrat hallt kranvatten i vattenbehallaren i kylskapet eftersom hon ar for lat for att halla upp ur vattentanken. Dessutom har vi under 3 dagar, tre personer anvant fyra toarullar. Maten jag och Thiago koper tar hon for givet att hon ocksa kan ata, hon har aven mage att fraga om vi atit upp allt brod. Nar jag da fragar om det var hennes svarar hon "nej det ar Thiago som koper brod". Ja han koper brod, till sig! Hon har ocksa for vana att ata fran folks tallrikar pa restauranger och roffa at sig sa mycket hon bara kan. Hon har inte heller erjudit sig att hjalpa till med hushallsinkopen utan forvantar sig att allt ska finnas hemma. Hade jag varit mig sjalv hade jag brakat med henne pa ett sant dar harligt drygt satt som bara stockholmare kan, men jag kan liksom inte gora det har sa istallet har jag bara slutat ge henne uppmarksamhet, slutat bjuda pa middag och borjat forvara toapappret i vart rum. Helt otroligt att manniskan inte skams. 

Forlat men var tvungen att avreagera mig.

Jag ber om ursakt for mitt daliga uppdaterande av bloggen men nar man maste sitta i ett frysrum for att anvanda internet sa fryser hjarnan fast. Iallafall sa har jag nu lamnat Olinda och frysrumsinternet och ar tillbaka i Salvador efter en minst sagt omtumlande manad. Att resa ensam ar helt okej nar man vill bo tillsammans med dumma amerikaner och andra blasta backbackare. Men nar man forsoker unvika att bli ranad, aka vilse eller bli utstirrad sa ar det battre att hanga med lokalbefolkningen. Det ar bara det att i Olinda ar det svart att hitta nagon befolkning overhuvudtaget. Man kan ga pa gatan i 20 minuter utan att traffa nagon att prata med. Dessutom ar alla som vill prata med en man i 35 ars aldern som trottnat pa sina flickvanner. Vill man hitta en fest ar det i princip omojligt eftersom hela staden fortfarande ar trott efter karnevalen, sa jag har i princip sett alla filmer i min ipod nu. Sa efter tre veckors boende ensam bestamde jag mig for att det var dags att lamna Olinda.

Flygresan tillbaka var ett aventyr ma jag saga. Nar jag ska checka in mina vaskor ligger det en man pa golvet och tva sjukvardare star pa kna brevid honom och forsoker hjalpa till. Det ar bara det att mannen skriker att han maste med flyget och att han inte kan stanna bara pa grund av att han mar lite daligt. Dessutom star det en ring runt honom och stirrar. Nar jag checkar in min vaska vager den 25 kilo, plus berimbaun som jag har kopt inlindad i tre blota handdukar. Sedan beger jag mig till gaten, men pa vagen dit ser jag massa folk i fotbollstrojor som sjunger kampsanger till ljudet av en trumma, som pa en fotbollsmatch. Nar jag val kommer in till gaten sa sitter hela det hyllade fotbollslaget dar och runtomkring sa fotar folk, i smyg och oppet. Jag kom iallafall fram till Salvador efter alla handelser och fick skjuts av Thiago, genom sporegn och vattenpolar i storlek sjo, hem till hans lagenhet dar jag nu bor med honom och en knapp israelisk tjej som gor mig galen.

I forrgar berattade Thiago att han traffat nagon som ville traffa mig och att vi skulle mota personen i fraga pa kvallen. Jag antog att det var nagon av hans vanner som jag brukade hanga med innan. Men nar vi kommer till restaurangen dar vi skulle motas sa ser jag inte en enda kille. Daremot ser jag en kille som ser svensk ut och hans flickvan, som visar sig vara min klasskompis Karin fran portugisiska klassen. Ar varlden liten eller liten? Hon kanner Thiago sen fyra ar tillbaka och reser nu nagra veckor i Brasilien. Snacka om overraskning.

Har fortfarande inte tranat capoeira i Salvador men pa lordag ska jag ga pa roda hos Mestre Valmir, dar jag ocksa vill borja trana. Sen har jag borjat spela trummor och ska dansa samba fran och med nasta vecka.

Igar akte jag in till Recife med nagra komisar fran hostelet och traningen for att ga till Terça negra, en fest som ar varje tisdag. Det var ganska tomt pa folk och forklaringen var att folk fortfarande ar trotta efter karnevalen, snacka om att de tar ut sig en vecka om aret. Vi stod och kollade pa banden som spelade iallafall. Ett reggae band och en sambagrupp. Och sa fanns det Capoeira och breakdancing att kolla pa. Plotsligt kanner jag en knack pa axeln och nagon som sager hejsan pa svenska, jag vander mig om och dar star Bateria, en kille fran capoeiran i Sverige. Snacka om att jag blev chockad. Nu ar vi tre stycken fran gruppen har. Bateria som kommer harifran lovade att han skulle visa mig runt iallafall och visa alla sevardheter i staden. Varlden ar sa liten...